Vätten och de lånade stövlarna.
Tova bodde bakom en grön dörr i grunden till mormors hus. För att komma ut med sin skottkärra körde hon över en liten träbro som svängde runt trappan.
Bron var utmärkt. Det hade Tova sagt många gånger.
Men den senaste tiden hade hennes stövlar börjat stå på fel sida om den.
Varje kväll ställde hon dem utanför dörren. Varje morgon hittade hon dem vid stupröret.
Första gången trodde hon att hon hade glömt dem där.
Andra gången tittade hon strängt på sina fötter.
”Har ni varit ute utan mig?”
Fötterna svarade inte.
Tredje morgonen var stövlarna våta inuti.
Tova hällde ut en skvätt på marken. Sedan hällde hon ur den andra stöveln.
Ovanför henne satt Ella på trappans översta steg.
”Har det regnat?” frågade hon.
”Inte under trappan”, sa Tova. ”Och särskilt inte bara i mina skor.”
Ella lade sig på magen och tittade ner. Från bron gick små mörka fläckar genom dammet. De fortsatte mot den stora krukan, den som hade flyttats när bron byggdes.
Tova gick efter fläckarna i strumplästen. Ella följde runt trappan och satte sig på huk.
Bakom krukan stod en låg låda med ett tak av bark. Där hade en annan liten vätte nyligen flyttat in.
Utanför lådan stod fyra blomkrukor, inte större än fingerborgar.
Den nya grannen vattnade den sista med en hopvikt bit näver. Nästan allt vatten rann ut genom hörnet innan det nådde blomman.
”Jag tror att du har haft mina stövlar”, sa Tova.
Grannen stannade mitt i rörelsen.
”Jag skulle ställa tillbaka dem.”
”De stod vid stupröret.”
”Jag ställde dem där för att torka.”
Tova såg på den droppande näverbiten.
Grannen visade en sprucken kanna. Handtaget var helt, men bottnen hade gått sönder under flytten.
”Dina stövlar läckte inte alls”, sa hon. ”Jag bar en i taget från skålen under stupröret. Då fick alla blommorna vatten.”
”Och jag fick vatten mellan tårna.”
Grannen tittade ner.
”Jag borde ha frågat.”
”Ja”, sa Tova. ”Och svaret på att använda dem som kannor är nej. Jag behöver gå i dem.”
Hon tog sina stövlar och vände dem upp och ner över en sten.
Ella gick in till mormor. Snart kom de tillbaka med två små, rena burklock av metall.
”De här kan hålla vatten”, sa mormor. ”Men de behöver handtag.”
Tova provade att lyfta ett lock med båda händerna. Vattnet skvalpade över när hon skulle öppna grannens grind.
”Ett handtag som går över”, sa hon. ”Som på en hink.”
Mormor fäste en båge av ståltråd i vart och ett av locken och vek undan de vassa ändarna. Tova provbar. Nu kunde hon hålla hinken i en hand och öppna grinden med den andra.
Grannen hämtade vatten med de nya hinkarna. Sedan kom hon tillbaka till den gröna dörren.
”Kan jag hjälpa dig att torka stövlarna?”
Tova räckte fram två små tygbitar.
De torkade insidorna och ställde stövlarna luftigt på varsin pinne. Till kvällen var de torra.
Nästa morgon stod båda kvar precis där Tova hade lämnat dem.
På andra sidan bron hördes grannens hinkar klirra.
Tova stack ner fötterna. Hon vickade på tårna, en gång i varje stövel.
”Mycket bättre väder”, sa hon.