Skogsrået och de flyttade stenarna.
På mormors mark gick en gammal stig från huset till en liten sjö. Där stigen delade sig brukade besökare välja fel och hamna vid ett tomt vedskjul.
Olle och hans pappa bestämde sig för att märka vägen.
De lade tre små stenhögar längs den rätta grenen av stigen. Stenarna tog de från marken intill.
”Nu hittar alla”, sa Olle.
Men nästa morgon låg högarna utspridda.
En platt sten var tillbaka under en ormbunke. En rund sten låg i gropen där pappa hade hittat den. Den tredje högen var helt borta.
”Någon har varit här”, sa Olle.
Pappa såg inga fotspår.
De byggde upp högarna igen. Olle lade en vit sten överst så att de skulle synas bättre.
Dagen efter låg den vita stenen ensam på stigen.
Resten var borta igen.
Olle satte sig på huk. Han hade tänkt bli arg, men nu blev han mest förbryllad.
Den platta stenen låg under samma ormbunke som förut. Alldeles intill den fanns en smal öppning mellan två rötter.
Något rörde sig där inne.
Olle böjde sig närmare, utan att lyfta stenen.
Ett tunt gyllene streck ritades i luften runt öppningen. Strecket blev till en liten dörrkarm. Sedan syntes en rad likadana dörrar längs marken.
Vid två av dem låg lösa stenar framför tröskeln.
”Där går det inte att komma ut”, sa Olle.
”Nej”, svarade någon bakom honom.
En kvinna stod mellan granarna. Hennes mantel hade samma färg som barken, och i håret satt ett enda torrt löv som inte blåste bort.
Pappa kom fram från stigkanten.
”Vem är du?” frågade han.
”Den som har burit tillbaka era stenar”, sa kvinnan. ”Här kallar de mig skogsrået.”
Hon pekade på dörrarna.
”Ni hittade en väg åt era gäster. Men ni stängde flera vägar åt mina.”
Olle kände igen den runda stenen. Den hade varit underst i deras första hög, precis framför den största dörren.
”Varför sa du inget?”
Skogsrået såg på den vita stenen mitt på stigen.
”Jag trodde att ni skulle titta där stenarna hade legat.”
”Vi tittade mest där vi ville ha dem”, sa pappa.
De började lägga tillbaka stenarna. Skogsrået visade platserna, och Olle bar de små medan pappa tog de större.
När den sista tröskeln var fri öppnades dörren en springa. Någon sköt ut en kärra med ett enda blåbär på.
Kärran rullade förbi Olles sko. Sedan försvann både den och dörrarnas gyllene kanter.
Olle satt stilla en stund.
”Men våra besökare kommer fortfarande att gå fel.”
Pappa såg mot vedskjulet. Dörren hängde snett, men bredvid den stod flera gamla brädbitar.
”Vi kan göra en skylt vid vägskälet. En som pekar.”
De frågade mormor, som hjälpte dem att välja en bräda och en stadig stolpe. Skogsrået visade en fri plats vid stigen där stolpen inte skulle stå över någon dörr.
Olle målade en blå pil och en liten sjö på brädan.
Nästa morgon stod skylten kvar.
Det gjorde den morgonen därpå också.
När mormors vän kom på besök gick hon direkt till sjön.
Olle följde efter. Vid ormbunken stannade han och tittade ner.
I jorden syntes två mycket smala hjulspår. De gick från rötterna till blåbärsriset och tillbaka igen.