Älvorna och den sneda dansringen.
Älvorna vid den gamla linden dansade varje fredag när kvällsdaggen kom.
De hade en bestämd väg runt stammen. Tre lätta steg, en snurr och sedan tre steg till. Den som kom tillbaka till den vita blomman visste att ett varv var klart.
En vecka regnade det så mycket att vatten rann tvärs genom gläntan. När marken torkade hade en del av jorden sköljts bort.
En grov rot låg nu bar, precis mitt i dansvägen.
På fredagskvällen ställde sig älvorna som vanligt.
Tre lätta steg.
En snurr.
Och stopp.
Den första älvan stod framför roten. Den andra stötte till hennes rygg. Den tredje snurrade en gång extra eftersom hon inte hade sett att de andra stannat.
”Vi får hoppa”, sa den som stod först.
Hon tog sats och kom över. Nästa älva gjorde likadant. Men Miri, som gick längre bak, fastnade med kjolfållen i en liten barkflisa.
Hon landade på andra sidan med kjolen över ena örat.
”En gång kan jag hoppa”, sa hon och drog ner tyget. ”Men vi ska dansa sju varv.”
De försökte flytta dansen närmare stammen. Där gick det att komma runt roten.
Fast cirkeln blev mycket mindre.
Älvorna stod axel mot axel. När en började snurra fick tre andra backa. Vid den vita blomman blev det kö.
Spelmannen sänkte sin lilla flöjt.
”Ska jag spela långsammare?”
”Då blir det bara en långsammare kö”, sa Miri.
Hon satte sig på roten. Från den platsen kunde hon se hela gläntan.
På andra sidan linden fanns gott om plats. Där stod två unga björkar, och mellan dem växte bara mjukt gräs.
Miri gick dit. Hon tog tre steg och snurrade.
Ingen fick hennes kjol över ansiktet.
”Här ryms en sväng!” ropade hon.
De andra kom efter. Spelmannen gick långsamt runt björkarna för att se var dansen kunde fortsätta.
Vägen behövde böja sig ut från linden, gå mellan björkarna och sedan tillbaka till den vita blomman.
”Det är ingen cirkel”, sa den första älvan.
”Nej”, sa Miri. ”Den har fått en mage.”
De lade små ljusa löv längs den nya vägen. Roten hamnade innanför slingan, där ingen behövde hoppa över den.
Sedan provade de utan musik.
Vid björkarna gick två älvor åt fel håll och möttes näsa mot näsa. Miri flyttade ett löv längre ut. Nu blev svängen tydligare.
Vid återvägen till linden behövdes ett extra steg.
Spelmannen spelade frasen en gång och lade till en liten ton på slutet.
Miri satte ner foten precis på den tonen.
”Där!” sa hon.
Nu började dansen igen.
Tre lätta steg och en snurr. En sväng mellan björkarna. Ett extra steg på den lilla tonen. Sedan tillbaka mot blomman.
Från en gren tittade en trast ner. Raden av älvor buktade ut, smalnade av och blev bred igen. Den såg ut som ett långt band som någon försiktigt skakade.
Vid sjunde varvet hoppade trasten ner på den fria roten.
Spelmannen tog sin sista ton.
Trasten svarade med ett pip.
Miri stannade vid blomman och bugade mot fågeln.
”Vi har till och med fått en plats för gäster.”