Trollets bibliotek för borttappade saker.
Vid skogsvägens slut låg ett bibliotek utan en enda bok.
På hyllorna stod korgar med vantar, lådor med knappar och en hel rad ensamma skor. Längst upp hängde ett cykelhjul som ingen hade frågat efter på sju år.
Trollet som skötte biblioteket hade hittat alltihop i skogen.
”Här får saker vänta på sina människor”, brukade han säga.
En dag kom Liv dit med sin morfar. De hade gått skogsvägen kvällen före, och en liten kopp hade trillat ur morfars korg.
Liv hade gjort koppen på en keramikkurs. Den var blå, men ena sidan hade blivit mer grå än blå. Handtaget satt lite snett.
Morfar använde den varje gång de drack varm saft tillsammans.
Trollet lyssnade och pekade mot hyllan för sådant man kunde dricka ur.
Där stod tre koppar.
En hade guldkant. En var vit med röda prickar. Den tredje stod bakom en kanna.
”Den med guldet är fin”, sa Liv.
Hon sträckte sig mot den.
Trollet drog fram en pall åt henne men lät koppen stå.
”Vi letar efter den som är din”, sa han.
Liv drog tillbaka handen.
”Jag vet. Jag ville bara känna om guldet var riktigt.”
Trollet lyfte ner guldkoppen på bordet. Liv tittade nära utan att röra den. Sedan fortsatte hon leta.
Bakom kannan fann hon den blå koppen.
Precis då kom en äldre man fram mellan hyllorna.
”Där är min!” sa han.
Liv stannade med koppen i händerna.
”Men den är ju min.”
Mannen hade också tappat en blå kopp. Hans fru hade packat den i en korg under sommaren, och när de kom hem var den borta.
Trollet satte sig på en låg stol. Den knarrade så att cykelhjulet gungade.
”Då behöver vi titta på mer än färgen.”
Mannen mindes ett runt handtag och en vit botten.
Liv mindes hur svårt det hade varit att fästa sitt handtag. Hennes finger hade gjort en liten grop i leran just där handtaget mötte koppen.
”Och under finns ett L”, sa hon. ”Det blev bakvänt när jag ristade det.”
Trollet vände koppen.
Där fanns ett bakvänt L.
Liv pekade på gropen vid handtaget. Morfar drog försiktigt tummen över den.
”Här brukar min tumme vila.”
Mannen lutade sig fram och nickade.
”Då är det inte min.”
Hans axlar sjönk en liten bit.
Trollet reste sig och öppnade ett skåp som Liv inte hade sett förut. Där stod saker som behövde lagas. En blå kopp låg i två bitar på en bricka. Bottnen var vit och handtaget runt.
Mannen tog upp den största biten.
”Den här känner jag igen.”
Trollet gav honom en låda att bära delarna i.
Liv slog in sin egen kopp i morfars halsduk. På hyllan hade den lämnat en ren cirkel i dammet.
”Ska det stå tomt där nu?” frågade hon.
Trollet hämtade ett kort och en penna.
Liv skrev: BLÅ KOPP. HEMMA IGEN. MORFARS TUMME VISSTE VÄGEN.
Trollet ställde kortet på platsen där koppen hade stått.
På vägen ut såg Liv en vante med tre fingrar och en stövel stor som hennes ryggsäck.
”Vem kan ha tappat dem?”
Trollet såg upp mot cykelhjulet.
”Det är därför jag håller öppet.”